Skidan den slinter

Inledde skidsäsongen i fredast med 6 knaggliga km. Det är ca 5 år sedan jag skidade sist OCH det hade snöat och inga ordentliga spår var uppkörda. Därav knaggligheten. Och lite på grund av att jag kanske inte är den mest talangfulla skidåkaren. Fast jag ramlade inte en endaste gång, fnissade dock åt mig själv ganska många gånger och gjorde (pinsamma) så pip i de brantaste nerförsbackarna med en sväng. Har aldrig riktigt gillat när nerförsbackar svänger.

Avslutade skidsäsongen igår lördag med 7,5 km. Mina skidmuskler hade verkligen förbättrats under natten och min stil hade gått från knagglig flamingo på skidor till tja, nybörjare på skidor. Kan eventuellt också ha någonting att göra med att jag vallat skidorna och spåren var uppkörda. Tro det eller ej, men jag tyckte det var lite synd att jag inte har skidor i Uppsala så jag skulle kunna fortsätta skidsäsongen där.

Äppel

Himla gott och äppelpäppellätt att laga är denna efterrätt.

Man tar bara några äpplen, låt oss säga 4 stycken. Tryck ut kärnhuset och skär ett snitt runt hela äpplet. Blanda ihop 50 g rumsvarmt smör, 50 g hackad mandel, 100 g farinsocker, 0,5 dl russin, skalet och saften av en apelsin, 2 lagerblad (om du har färska - hacka, om du har torkade - smula) 0,5 tsk nejlika, 1 tsk kanel, 0,25 tsk ingefära och 0, 25 tsk kryddpeppar (uppskattningsvis angående kryddorna)

Fyll mitten av äpplena med fyllningen och gnid in äpplena med fyllningen som lämnat över. Allt i en ungsfast form och in i ugnen med den i 175 grader i 35-40 minuter.

Ta sedan ut, låt svalna en liten stund och ät med glass.

Åh så gott!

Ja förresten, för att inte bli slängd i en kall och fuktig fängelsecell och leva på bröd och vatten resten av mitt liv på grund av plagiat så måste jag berätta att receptet (dock med vissa små ändringar gjord av mig) är taget från Jamie Olivers kokbok Jamies matrevolution. I orginalreceptet hade de muscovadosocker istället för farinsocker, nån specialkrydda, en citron och en skvätt konjak eller whiskey i också.

Försoning

Atonement är en sorglig men fin film.

a cup of tea

Jag tycker té- och kaffeserviser är väldans fina. Speciellt kopparna. Jag skulle kunna samla på mig himmelens massa olika koppar och rada upp dem på en kopphylla så att alla skulle kunna beundra mina vackra koppar. Sedan skulle alla få välja ut en favoritkopp som de får dricka ur när vi sätter oss i min hemliga trädgård för att dricka té och äta äppelpaj med vaniljsås.

Sol vind och vatten en gång till

Sola på däck på en liten färja mellan två öar som körs av en gammal gubbe som har armarna fulla av tatueringar och röker pipa. Vandra längs med stränder och på obefintliga stigar upp mot öns högsta punkt. Äta dagens fiskfångst vid ett litet café vid hamnen och dricka vitt vin till. Lyssna på jazz när solen går ner.  Dansa så att kjolen fladdrar kring bara ben.

Åh vad vi planerade fint igår Emma!

sol, vind och vatten

Halvvägs under joggingrundan ger man efter för vädret som är envis som synden med att blåsa en hel massa snö i ansiktet på en. Då kan man på vägen hem tänka på sommarkjolar och blommiga linnen som man faktiskt riktigt snart (jämför med hur länge det är tills solen exploderar) kan plocka fram ur garderoben igen.

Vill man så kan man

Varje år börjar med att vi alla är höga av positivitet.

Nej nu tusan skall jag ta och gå ner fem kilo. Och sluta röka. Börja träna. Sluta köpa tio kassar med kläder varje månad. Ta det lugnare. Börja köpa ekobananer. Lära mig säga nej. Bli socialare. Prova på någonting nytt. Jobba hårdare. Uppnå ett resultat. Äta mer frukter. Ja, bli lite lyckligare helt enkelt.

Och det är ju inget fel med det, gud nej. Man skall väl alla sträva efter att bli så lycklig som möjligt? Men när ruset börjar lägga sig så glömmer vi bit för bit bort våra nyårslöften. Minns du dina nyårslöften de senaste fem åren? Jag minns ett. Att börja använda tandtråd en gång i veckan. Använde också tandtråd en gång i veckan i sisådär ett halv år, sedan lämnade det på något vis bort.

Men är det inte konstigt att vi så lätt glömmer bort våra nyårslöften? De stora revolutionerande nyårslöftena som skulle komma att förändra våra liv, när och hur hamnade de i byrålådan för att samla damm? När vi inte orkade mera att sträva efter ett lyckligare liv? Det var lättare att styra in på de redan upptrampade stigarna än att snava och kämpa i snåret brevid i ett försök att trampa upp en ny stig.

Förbannade lättja.

I år skall jag inte ge efter för lättja. Inte bara gällande mina nyårslöften, utan för allt. Kavla upp ärmarna, spotta mig i nävarna, kämpa på och skratta lättjan rakt upp i ansiktet om den gör sig ett besök.

Va gör vi?
Nu kör vi!