come fly with me

Who's gonna be your hero

En dag skall jag snöra på mig ett par läderkängor, trycka ner en hatt på huvudet, slänga en ryggsäck på ryggen och åka ner till Afrika och stanna där tills kängorna gått sönder, hattens färg blekts bort i solen och ryggsäcken är fylld av nya ting. Även om jag inte vet när denna dag kommer att gå av stapeln så ser jag redan nu hemskt mycket fram emot den.

Jag vill lära mig och förstå hur det är att leva i ett u-land.
Jag vill lära mig och förstå vilka krafter naturen har.
Jag vill lära mig och förstå hur de olika kulturerna lever.
Jag vill finna vad de finner som gör livet värt att leva.
Jag vill lära mig och förstå känslor man inte kan känna här.
Och jag vill framför allt hjälpa.

Ibland får jag en hopplös känsla när jag kommer till det sista. Att hjälpa. Vad kan egentligen jag göra som skulle vara någonting värt? Det lilla futtiga hjälpande handslag jag kan sträcka ut är som en droppe i ett världshav. Vem tror jag att jag är? En slags messias som är god nog att offra hela ett helt år av mitt liv för att gräva en brunn under långa svärramsor? Vad tror jag att jag skall få ut av det? En plats i himlen?

Nej.

Vad jag än gör kan jag inte rädda världen. Inte ens hur mycket jag anstränger mig så kan jag rädda världen, varken genom att resa ner till Afrika för att gräva brunnar eller genom att sitta hemma och skriva insändare till lokaltidningen om krav på att vi måste börja agera. Jag kan inte rädda världen. Jag är precis som alla andra, precis som även de i Afrika bara en människa. Men vad jag kan göra är att rädda någons dag bara genom att bara finnas till där som stöd för någon. Och det är inte illa det heller.

Rädda någons dag. Och det är nästan samma sak, åtminstone för stunden.

Laxenbraxen

Fisk bör man äta varje vecka för att bli smart som en smartis. Idag är min fiskdag för denna vecka och minsann, idag lyckades jag verkligen få till det! Såhär gjorde jag:

Kokade frysta bönor, ärter och morötter i saltat vatten i sisådär 8 minuter. Sen lät jag grönsakerna rinna av sig lite innan jag flyttade över dem till mitten av ett aluminiumfolie. Radade upp några skivor mozzarella (tjocka sådana förstås) i en rad och lade en bit lax ovanpå. Klickade pesto över laxen, skvätte på lite limesaft (citronsaft borde gå lika bra om inte bättre) och olivolja och strödde över salt och peppar. Knöt ihop aluminiumfoliet, in i typ 225 plusgradig ugn i 20 minuter och voilà! Så himla gott!

Klick och lyss

Himla bra faktiskt.
Eller hur?

Dagens besvikelse

Jag var pepp som ett pepparkorn på att köra ett dubbel träningspass idag. Först en timme body toning och sen en timme afrodans, men neppan. Body toning började klockan sexton och inte sjutton (vilket jag märkte femton femtioåtta) och afrodansen var fullbokad.

Argh.

Men bastubadet kan jag ju i alla fall unna mig.

(Peppar, peppar.)

Vit söndag

Lyssnar på det här,
tittar lite på det här
och skall koka ihop det här.

Sen skall jag bara gå. Långt och länge.

I got two golden feathers

Ser ni örhänget som pinglar på på bilden här nedan?

Den har jag gjort alldeles själv. Yep yep. 

Det var en sån där dag då PysselPia tog kontrollen över PluggPia som de kom till. Jag knipsade hit och dit med klumpigt stora tänger som jag hittat i pappas verktygslåda och ett, tu, tre hade jag plötsligt ett par fjäderörhängen. Sedan knipsade jag till mig ytterligare ett par örhängen innan PysselPia insåg att det var dags att återge kontrollen till PluggPia.