Det känns skrämmande nu, att flytta hemifrån. Jag trodde inte jag skulle tycka att det var något speciellt, men nu då det börjar närma sig blir det mer skrämmande för var dag som går. Ibland tänker jag tillbaka på den tiden då vi var småflickorna i stallet och största bekymmret var om man skulle hinna anmäla sig på sin favorithäst till den inkommande klubbtävlingen innan någon annan gjorde det. Jag saknar lite den tiden, allt var så lätt. Det är så mycket mer ansvar man har nu, mycket som är så allvarligt och mycket man måste leva upp till. Man har tagit ett steg närmare dörren som vetter ut mot resten av världen, snart är jag helt ute. Jag är en del av världen på ett helt annat sätt än tidigare. Jag skulle vilja plocka åt mig det bästa från varje ålder och slå samman allt och sortera ut det som tynger. Just nu känns det som att jag klamrar mig fast i det förflutna samtidigt som jag griper tag i det nya, men jag kan inte hålla i både och någon längre tid. Jag är rädd för att öppna mig för nya människor att göra något jag inte vet hur det kommer att sluta. Samtidigt vill jag göra allt det nya, bara släppa taget och se var jag landar. Jag har inte släppt taget ännu, jag håller i med en hand ännu, men jag tror jag släpper taget snart.
Jag märker att jag bara flummar just nu. Men ni kanske förstår ändå?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar