Cykelshopping

Idag skulle jag och köpa en cykel från ett cykelloppis på kyrkovägen. Kollade upp var det låg på viamichelin.com och traskade iväg dit efter skolan med stora förhoppningar om att snart äga en sprillans nygammal cykel! Hittade dit ganska lätt och gick runt i loppiset för att fynda. Alltså, vilket crappigt loppis! Billigaste cykeln jag hittade kostade 85€! Hell no i'm gonna buy an old bike for 85€! Allt annat var också dyrt där förutom äckiga leksaker. Så jag gick hem. Eller försökte hitta en bra väg hem. Enligt viamichelin skulle man fortsätta att gå på den väg jag gick tidigare, följa helsingforsvägen och sedan komma hem. Och jag hade kryssat i att jag ville ha en cykelväg hem. Men nej. Inte skall man ju helst cykla, och ännu mindre gå på hesavägen. Så jag försökte orientera mig fram. En Hesburger skylt lurade mig om att jag snart var hemma. (Vilket var dumt eftersom denna hesburgerskylt var på fel sida av ån)

Kom på något vis till slut till Turun yliopisto. Vågade inte säga ett ord ifall att de finska studeranderna skulle överfalla mig och slå upp mig bara för att jag pratade svenska (för det är ju så de gör har man hört). Hade då vid detta tillfälle ett stort behov av att dra upp strumpbyxorna, men tänk om jag gjort det så skulle nån ha kommit fram och frågat "Puhutko ruotsia?" sådär lite argt misstänksamt (för att dra upp strumpbyxorna lite diskret kan avslöja en tror jag) och jag skulle svara "eeh, eei, eller, nej TAI en.. Minun täytyy mennä nyt.." och så skulle jag springa allt jag kan och de skulle fatta att jag talar svenska. Så istället gick jag på samma sätt som de studerande vid turun yliopisto går. Fast jag hade ingen aning om vart jag var påväg.

Och när allt såg som mörkast ut, inget hopp om att någonsin slippa hem igen, att jag skulle vara tvungen att bosätta mig i en liten park på en parkbänk om jag inte blivit uppslagen av finnar innan det, så tittade jag upp mot skyn av vad såg jag inte då? Jo, ett kors! Domkyrkans torn! Vilken uppenbarelse! Vilken lättnad! Jag gick med lätta svävande steg mot kyrkan, bort från finskheten! Vilken lycka att höra svenska. Jag var i säkerhet! Det var tryggt att tala svenska! Ett fyllo kom dock vacklandes mot mig och jag påmindes om den hemska vägen jag just genomgått, men sen såg jag en riktigt snygg kille så blev det bättre. Jag gick nu med säkra steg hemåt, glad över att ha hittat rätt tills jag hörde en gubbe säga "Sinä olet aika nätti sinä!" Jag vände mig om såg förfärat på hans breda flin, skrek och sprang allt vad jag kunde hem, kastade mig i sängen och låg i fosterställning ända tills nu.

Okej, det där sista hittade jag på. Jag gick nog bara förbi honom, hittade en ny genväg hem och tog en powernap i sängen. Sen for jag till Tiimari för att köpa två häften. Råkade köpa några andra reaprylar på samma gång och gick hem för att läsa lite biologi. Och nu sitter jag här. Men resten var sant.