sådär lite biologiskt av mig.

Jag missade att det snögade igår. Jag låg i sängen och läste Sommarboken av Tove Jansson. Jag läste om fågeln som dog av kärlek, farmorn som glömt hur det känns att tälta och hur Sophias helmliga väg genom rosensnåret blev förstört. Och medan jag låg under täcket och hade det varmt och mysigt och längatde lite till sommaren missade jag att de snögade. Men snart är det vinter! Och jul! Jag tänkte för mig själv idag att vad fint det ändå är på vintern fast det är kallt så man förfryser öronen (har hänt sig) så är det ju ändå hur vackert som hellst om man någon morgon stiger upp tidigt och går ut och ser hur solen stiger upp och allting glittrar. Sen gick tanken vidare om att det är ganska vackert nu på hösten också då solen stiger upp och får trädens gula löv att se ut som att träden brinner. Och på våren också då solen lyser mellan grenarna ner på de första blommorna som slår ut mellan gamla löv. Och så sommaren. När kvällshimlem är lila, röd och orange och soluppgången är minst lika vacker. Så varje dag är nog vackrast.