Och en slank hon ner i diket.

Det var en lördag med namnet sjunde augusti som jag skulle cykla iväg till stallet för att rida. Fast jag kom aldrig riktigt så långt som till stallet, men däremot kom jag mig ända till Tammerfors. För när jag trampade på som bäst och samtidigt pratade i telefon med mamma om strumpeband så lyckadest jag på något vis kracha omkull med cykeln och slå i huvudet ganska rejält.

Nu är det så att jag inte har något minne alls från olyckan och sisådär 2 timmar framåt, men dethär är vad jag har fått höra att hände. Mamma hörde i telefon att det skamlade till ordentligt och att jag ojade mig en del. Nu var hon inte riktigt säker på om jag hade tappat en plåt med muffins i golvet (för när hon lämnade hemmet så bakade jag) eller om det hänt något värre. Pappa fick ta och lyssna till mitt ojande och kom väl fram till att sådär farligt är det väl ändå inte att tappa några muffins i golvet. Så de ringde åt Sonja, som jag en halv minut tidigare hade skjilts från, och hon kom cyklandes till mig. När hon kom dit så hade en man redan hittat mig och ringt ambulansen så snart var den där och jag och Sonja fick åka ända till Vasa eftersom jag blödde ur örat.

Framme i Vasa röntgades jag och de konstaterade att jag slagit huvudet så pass så om jag började blöda ens 1mm till eller att det skulle börja svälla upp så måste jag opereras akut och därför var jag tvungen att fara iväg till Tammerfors. Så dit for jag, röntgades på nytt, var under observation en tid var jag mådde ganska jättedåligt och hade en massa nålar och slangar instuckna i mig, pratade en massa finska, men lyckades slippa undan en operation.

Så, ett par dagar framöver låg jag i Tammerfors och fick sedan flytta till Vasa. Jag sov mest, läste lite där emellan, blev pickad hur många gånger som hellst och fick göra grimaser för läkaren eftersom mitt vänstra ansikte var lite ur funktion, men det börjar bli bättre. Lite snett leende har jag och så kan jag inte höja på vänster ögonbryn, men ja, det blir bättre. Och vänstra örat hör jag jättedåligt på för tillfälle, eventuellt mest pga att det är en massa torkat blod där inne.

Fast nu är jag hemma igen, och jag är tacksam över vilken tur jag hade, för jag skulle ha kunnat förlora något sinne eller bli förlamad. Så tur i oturen hade jag. Och tack för det!