Man frågar sig varenda år varför man bor här uppe i norden med långa, kalla, hala, snöiga, mörka vintrar och man önskar sig bort till ett land var ens fräknar aldrig försvinner.
Och man funderar efter hur man egentligen lyckats överleva årstidernas växlingar hela 20 gånger och om man kan klara av det några år till. Men hösten går väl helt okej ändå. Höstens färger är sprakande vackra och dagarna kan fortfarande var ljummet sköna. När höstens färger bleknat till ett gråbrunt landskap tröstar man sig med nya tésorter och kryper ner under en filt och ser en film eller läser en bok. Måste man lämna filtens varma ombonad drar man istället fram den mjukaste, goaste, varmaste och största tröjan man äger och har och dra den över huvudet när man skall gå ut och så känns det som om man konstant blir kramad av en varm famn. Stannar man sedan till när man går zickzack mellan vattenpölarna, om än så bara för att för ett tag, och lyssnar till regnets mjuka trummande mot paraplyet fylls man av ett lugn och stressen man ibland känner av lindras.
Sedan förvandlas regndropparna till snöflingor och täcker det gråbruna med vitt glitter. Och mörkret som smygit sig på känns plötsligt lite mindre mörk. Vi tänder levande ljus, hänger upp stjärnor i fönstren som sprider ett varm guldgult sken och letar fram varenda lykta vi äger och har och mörkret blir istället ett hjälpemedel att framhäva julen. Vi sjunger julsånger tillsammans och för oss själva, fyller skafferierna med nya bakverk, letar efter de perfekta julklapparna i butikerna och hojtar glatt hälsningar åt varandra mitt i julyran. Och den goda stämningen fortsätter in till julrean och sedan in till det nya året. När man sedan tagit ut allt vad som finns att ta ut av julen, stoppar man undan den in pafflådor och placerar dem långt in i skrubben var de får vila tills nästa år.
Man håller fortfarande igång, skolan börjar på nytt och man har återträffar med vänner och lever på det ett tag. Men det börjar snart gå trögt. Man försöker sig på att gå på reans slutspurt och det känns bra i en extra dag eller två. Men alla tésorter börjar så småningom smaka äckligt, den stora tröjans varma omfamning har istället blivit ett stramt stryptag som inte längre håller ute snö och kyla. Alla ljus har brunnit ner och kvar finns bara gatulampornas fula oranga sken. Man orkar inte gå ordentligt längre och man halkar och får stora blåmärken på höften som aldrig tycks vilja försvinna. Huden är torr och knastrig som ett torkat löv och lika vit som snön. Och man inser slutligen att våren och sommaren inte kommer att komma iår, det kommer att bli missväxt på grund av kylan och vi kommer att lida av hungersnöd. Så man håller sig inne och går bara ut när kylskåpet är tomt sånär som på en flaska ketshup.
Man hungrar så efter våren att det värker i hela kroppen. Och så en dag vaknar man till ljudet av smältsnö som droppar och solen som kittlar en i ögonen. Kanske kanske kanske blir det vår i år också. Och sen en dag då man bara har ketshup kvar i kylskåpet stiger man ut genom dörren och möts av våren. Man skrattar och släpper allt vad man har och bara ställer sig i solen och suger åt sig våren. Man drar in den söta doften av vår ända tills man inte kan andas mer genom näsan för den är så igentäppt av pollen. Man sätter sig i gräset och känner det kittla under fingrar och tår, solen som värmer upp den frusna märgen och målar fräknar på ens näsa och man lyssnar till fåglarnas sånger som blandas till en kanon. Efter all längtan och väntan på att kyla och mörker skall försvinna känns våren så ofantligt underbar så man inser att vore det inte för den utdragna vintern skulle inte våren och sommaren kännas så underbar som den känns. Hungern är den bästa kryddan är den enda tröst man har när man ligger i sängen en kall februarimorgon och drömmer sig bort till varmare dagar. Och det smakar verkligen gott med vår nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar