I ett inlägg som jag publicerade igår hade jag lagt upp en film om organisationen Invisible Children som försöker stoppa Joseph Kony. Ser man på filmen blir man, eller jag blev det i alla fall, väldigt upprörd och arg över att det ens kan pågå något sånt här i dagens värld. Visst finns det där i bakhuvudet att trafficking, barnsoldater, utpressning, tortyr och all slags eländigheter finns utspritt i flertalet u-länder. (Och även i-länder för den delen.) Men att det är så här stort. Samtidigt som jag är chockad är jag det inte alls. Det är nog snarare så att jag valt att ignorera, blunda, inte ta reda på hur det egentligen ligger till. Hur stor skillnad det kan vara mellan mitt lilla studieliv här i Uppsala med bekymmer om hur jag skall ha råd att resa, shoppa, festa och betala räkningar som för mig är lika stor som en ung flickas bekymmer över att hon blivit smittad med HIV på sitt jobb som sexslav.
Denna film har blivit en stor succé, om man nu kan använda ett sådant ord i detta sammanhang. På 5 dagar har filmen blivit sedd nästan 50 miljoner gånger världen över. Folk sprider filmen vidare, protesterar mot orättvisan, donerar och bryr sig. En värme spred sig inom mig när jag såg hur folk samlades för att protestera mot orättvisorna i världen, orättvisorna i Uganda. Det finns hopp för mänskligheten tänkte jag.
Men så börjar det bland statusuppdateringarna på facebook komma länkar till sidor var kritiken mot Ivisible Children haglar, som till exempel den
här och den
här sidan. Spridningen av filmen kommer enligt vissa stjälpa mer än hjälpa i gripandet av Kony. Att med militär bekämpa denna militär är motsägelsefullt och att organisationen själv inte är så mycket bättre och visar upp bilder av var de står med gevär i hand. Vad tycker ni de skall göra då? Köra hippie stil och knacka på dörren till Konys, vifta med händerna och visa att de är obeväpnade och be om att få komma in och diskutera saken över en kopp kaffe? Med tanke på vad Kony och hans gäng håller på med och utsatt tusentals barn för tror jag inte detta riktigt är hans stil. Han skulle inte ens blinka innan han skjuter ner gruppen av hippien och sedan gå in och koka kaffe åt sig själv.
Invisible Children stöder Ugandas militär och får hjälp av dem i denna process. Men Ugandas militär är inte direkt några helgon de heller med våldtäkter och plundring på sina samveten. Detta är ingenting jag säger emot, det har med största sannolikhet skett. Det är hemskt, men hur hemskt det här än låter hör våldtäkter, plundring och misshandel inte till ovanligheterna i Afrika. Det sker hela tiden och har blivit vardagsmat för många. Har man blivit våldtagen en gång och anmäler detta till polisen kan man inte räkna med att få en utredning av fallet. Om det skett upprepade gånger så kollar kanske polisen upp det. Att hitta folk som inte begått något slags brott är i stora delar av Afrika svårt. Så man tager vad man haver, och Invisible children har tagit hjälp av Ugandas militär, de är i alla fall bättre än Konys gäng.
Det kritiseras även om att den bild filmen ger av hur det ser ut i Uganda är inte hur det ser ut idag. För sex år sedan, då filmen spelades in, så pågick detta tysta krig som filmen handlar om. Men idag ser det helt annorlunda ut. Nu kan inte jag säga om detta stämmer eller inte, men det finns vissa svaga fogar i detta påstående. De påstår alltså att för sex år sedan var situationen så som filmer påvisar sann i Uganda, men idag har det förbättrats avsevärt. Men för sex år sedan hade ingen en aning om hur pass allvarlig situationen i Uganda var, allt var nedtystad och gömt bakom lögner. Det får mig att fundera om det inte är likadant fortfarande idag? Jag tycker det låter lite märkligt att de lyckats förbättra situationen så pass mycket på sex år och utan att någon fått reda på det.
Slutligen tror jag många missar en viktig poäng med Invisible Children. De jobbar för att skapa fred på jorden, inte bara fred i Uganda, men det är där de börjar. De tog den personen som stod högst upp på listan av "farligaste personer i världen" och började där. Jag hoppas, och tror, att när uppdraget tillfångata Kony är över slutar inte fredsprojektet. Folk är nu upprymda och taggade att skapa fred, Invisible Children har lyckats ena folk över hela världen att verkligen arbeta för fred och verkligen fått folk att börja handla. Jag tror detta är deras största framgång, de har lyckats förena folk. Det är nu inte bara politiker och personer med makt som arbetar för frihet och det "vanliga" folket sitter och ser på och läser i morgontidningen vad som hänt och smackar gillande om något bra har genomförts. Den "vanliga" människan, barn, tonåringar, vuxna, pensionärer, asiater, européer, amerikaner, australianer, afrikaner har börjat ta ställning och på allvar börjat sträva efter fred. Tillsammans är vi starka!
Det skulle vara underbart om det fanns än väg till vårt mål fred, frihet och trygghet som inte innebar att något blod behövde spillas och utan några som helst negativa bieffekter. Problemet är att det knappast finns någon sådan utväg. Hur vi än gör kommer det att finnas en baksida, men det viktigaste är att vi går mot rätt riktning. Vi går på fred, frihet och trygghet.
