Ni vet de där gångerna då man kommit för sent till en träff, tillställning, skolan, möte, evenemang, fest, whatever för att man inte riktigt vetat vad man skall sätta på sig för kläder? Man har dragit ut ungefär hälften av garderobens innehåll och provat, slitit av sig, rotat och suckat framför spegeln eftersom ingenting riktigt känts rätt.
Eller de gånger då man egentligen helt frivilligt suttit och slitit och pressat med någonting, gjort, sett eller medverkat i något som man egentligen inte alls har någon lust med, men gör för att man
borde göra det eller
förväntas göra det. För att det är sådan man är, en som tycker om just det.
Eller då man alltid håller ett gott humör fastän man är så in i helvete besviken, arg eller ledsen på någon, då man kläcker ut skämten man brukar leverera fastän man egentligen helst av allt vill vara tyst, hemma och helt för sig själv eller håller spelar med i alla andras humörsvängningar.
Jag gör allt det där allt för ofta. Agerar efter hur jag tror folk förväntar sig att jag skall vara.
Jag tror att alla kritiskt granskar vad för slags kläder jag har på mig.
Jag tror att alla förväntar sig att jag målar Caravaggio målningar.
Jag tror att alla vill att jag skall dra mina dåliga skämt.
Och om jag inte gör det så blir de besvikna på mig och, ja, vad då? Överger mig? Talar bakom ryggen på mig? Tar mig som ett skämt?
Kom igen.
Jag går inte omkring och kritiserar alla andra hela tiden heller.
Inte minns jag vad mina vänner hade på sig för en vecka sedan. Minns knappt vad de hade på sig sist vi träffades. Okej, där ljög jag. Vi hade superherofest sist vi träffades och jag minns vad folk var utklädda till. Men i vanliga fall. Däremot minns jag ofta om någon har något extra fint på sig!
Kanske jag förväntar mig och tror att folk har gjort/gör vissa saker ofta, men vaddå om de inte gjort/gör det? Inte är det direkt så att jag tycker att en person är falsk bara för det.
Och
jag inser att folk har bättre och sämre dagar. Att andra inte orkar hitta på någonting varje dag, hänga med hit eller dit och vara på tiptop humör hela tiden. Eftersom jag inser det så gör antagligen de flesta andra det också. Det är okej att säga nej.
Det jag helt enkelt vill säga är att man borde sluta bry sig så mycket om vad alla andra kan tänkas tycka och tro om en. Jag tvivlar på att de ens tycker och tror så mycket heller. Man är inte ett sådant hett diskussionsämne som man tycks vilja tro.
Var den du vill vara, det är bäst så.