Det är höst, september för fyra år sedan för att vara mer exakt, och jag och pappa är på flygfältet i Tammerfors. De släpper ut oss till flygplanet som skall ta oss till London. Jag fnittrar lite nervöst när vi börjar röra på oss, samtidigt som jag försöker se världsvan ut och som att dethär med att åka flygplan är något jag gör var och varannan dag. Men i verkligheten är det första gången. Vi stiger in i planet, hälsar artigt på flygvärdninnan, som faktiskt var en kille, letar reda på våra platser och sätter oss ner. Jag fick fönsterplats.
Planet sätter sig så småningom i rörelse, kurvar sig fram till rätt position och river sedan iväg och upp upp upp i det blå. Åh, vad jag älskade när flygplanets alla hästkrafter fick magen att pirra! Och jag älskar det fortfarande! Det är en anledning till varför jag skulle vilja bli pilot. För magkänslans skull.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar