Jag är inte rädd för döden. Jag är inte rädd för smärta. Jag är inte rädd för djur eller kryp. Jag är inte rädd för mörkret. Jag har ingen fobi. Jag är dock lite rädd för spökbarn. Men jag är rädd för att misslyckas. Att jag kommer att leva ett enformigt liv var jag inte uppnått något av mina mål här i livet och inte slipper att göra det jag verkligen vill göra. Och jag är rädd för att bli hjälplös.
När jag vaknade upp på sjukhuset i Vasa efter cykelolyckan i Augusti frågade jag vad som hänt av sjuksköterskan. Hon svarade att jag cyklat omkull och slagit i huvudet. Jag frågade vad som kan hända med mig och hon svarade att jag kan tappa något sinne eller bli förlamad. När hon sa ordet förlamad knöt det till sig i magen och jag blev rädd. Då började jag gråta för första gången. Jag blev rädd för att hela livet skulle förändras, att jag inte skulle kunna göra det jag verkligen vill göra, att vara i behov av hjälp så ofta. Nu säger jag inte att de som är förlamade är helt hjälplösa och har ett förstört liv, jag vet att man lär sig med tiden, men ändå. Man är förhindrad. Jag vill vara fri.
Men jag vickade genast på tårna och rörde på fingrarna för att se om jag kunde röra mig. De rörde sig! Jag bestämde mig för att sjuksköterskan inte visste vad hon talade om och att allt skulle går bra. Och det har det gjort också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar