Jag saknar hästar varje dag då jag borstar tänderna med min linimentdoft-smakande tandkräm

Vid något tillfälle under julen då jag var hemma sa jag att jag tror jag slutat med hästar. Att det inte lockade lika mycket som förut. Någon dag senare fick jag fick jag frågan om jag verkligen hade slutat med hästar för det var det hon hade hört. Lite flummigt svarade jag något i stil med "njää, eller joo. Eller bara just nu"

Jag har funderat på det där nu i efterhand. Har jag slutat med hästar och ridning?
Jag har inte ridit ordentligt på flera månader nu. Även om jag skulle ha möjlighet att rida på Liina här i Uppsala så gör jag det inte just nu. Var under hösten på några terrängturer nu som då, men det är allt. Jag har blivit erbjuden att rida några andra hästar, men har tackat nej. På nätet finns det massvis med annonser om hästar som behöver en medryttare, men jag har aldrig tagit kontakt med någon. Med andra ord skulle jag ha all världens möjlighet att rida regelbundet, men jag gör det inte.

Det ser ut som om jag har slutat.

Men varje gång jag träffar någon ny och de frågar vad jag har för intressen är det första svaret hästar och ridning. Jag drömmer ofta att jag rider, för det mesta på Tundra. Jag bläddrar genom hästannonser. Jag känner ett knip i magen när jag läser om andras ridning. Under mina promenader funderar jag över olika ridteorier. En orsak till att jag längtar till sommaren är för att få rida. Med andra ord, jag saknar hästar och ridning.

Så om jag saknar det, varför rider jag inte? Och varför sa jag att jag slutat med hästar?

Svaret är lika enkelt som det är svårt.
Jag måste prioritera vart jag lägger min tid. Jag skulle kunna reservera fyra timmar om dagen till ridning, men då skulle jag vara tvungen att stryka en hel massa annat som jag också vill göra. Jag har under hela min uppväxt hemma i Nykarleby reserverat fyra timmar om dagen, ofta fler än så, på stallet, hästar och ridning och lagt andra intressen åt sidan. Det var så lätt där hemhemma att hoppa upp på cykeln och tio minuter senare vara vid stallet var jag kände alla, visste hur systemet var upplagt och hur olika hästar var. Här är det lite mer komplicerat än så. Det tar nästan en timme att ta sig ut till stallet (det var Liina står vid) varav halva tiden går åt att cykla och halva att köra bil. Jag känner ingen vid stallet (jag möter knappt någon ens en gång vid stallet), jag känner inga tränare och ja, det är inte samma sak. Visst skulle jag kunna lära känna hästmänniskor och prova mig fram till någon bra tränare, men det tar tid. Och pengar. Och jag har annat jag vill prova på.

Så därför har det blivit att jag här i Uppsala prioriterat bort hästar och ridning för att satsa på andra fritidsintressen.

Men det är väl ingen orsak att gå ut med att säga att jag har slutat med hästar och ridning?
Nej, egentligen inte, men jag tror jag gjorde det för min egen skull. Ljög för mig själv. Man kan inte sakna någonting man tröttnat på och självmant slutat med. Det låter ju hur logiskt som helst. Enda problemet är att det inte fungerar ifall man lurar sig själv till att tro att man tröttnat och självmant slutat. Saknaden är listigare än så och smyger sig efter ett tag runt lögnen och sätter sig i hjärta och sinne.

Det ser med andra ord ut som att jag inte alls har slutat.
För tillfället prioriterar jag bara bort hästar och ridning för att få tid till annat, men jag tror jag aldrig kommer att kunna sluta helt. Så lätt är det inte att ändra en livstil.