Tänk om

Om jag hade varit tonnåring på där runt 1950 hade jag velat gå på internatskola för flickor i England. Vi läser konsthistoria och lyrik på lektionerna. Vi får måla med olja på duk och skriva poesi med bläckpennor som allt för ofta börjar läcka.

Jag skulle måla läpparna hallonröda, kamma håret till den perfekta frisyren och bära klänning eller kjol varendaste dag. Jag och mina rumskamrater skulle vara bästastebästa vänner. Vi skulle smyga upp till vindsvåningen dit ingen kommer om nätterna och röka förbjudna cigaretter medan vi fnissande berättar hemligheter och drömmar för varandra. På helgerna far vi på danser och dansar med stiliga pojkar. För att oftare få träffa dessa pojkar, som går på internatskolan för pojkar, klättrar vi ut genom fönstren på nätterna och springer fyllda med skratt, spänning och nervositet till dem dit var de väntar en bit bort bakom häcken.

Att det oftast var så att lärarna var allt för stränga och traditionsenliga, feminismen hade ingen kommit underfull med och framtidsutsikterna för en kvinna som ville göra karriär var små på den här tiden bortser vi. Låt oss bara romantisera internatskolor ett tag.