Jag flummtänker jäkligt ofta. Verkligen ofta. Som att hur mycket skulle man ändras som person om man tappade minnet helt och hållet? Skulle mitt verkliga jag komma fram då? För om alla minnen, upplevelser och lärdomar man sett och fått genom livet som har format en till den man är försvinner, vad finns då kvar? Grundprogrammeringen som inte går att radera. Det verkliga jaget. Inga staket och grindar som byggts upp genom livet och väglett och lett vägen. Vad blir man till utan dessa vägar?
Fri?
Förvirrad?
Galen?
Lycklig?
Ingenting?
Vad än jag vill bli?
Vad vill jag då bli egentligen? Vem är jag?
För i helvete. Varför kan jag inte fundera på normala saker, som t.ex. vilken färg jag klär bäst i?
Nej, jag funderar filosofiska bullshitsaker som inte leder någon vart förutom till ett enda virrvarr av tankar. Påminn mig om att aldrig läsa Sofies värld. Jag kommer att bli knäpp om jag läser den.
Veittdu. Ja tycker det är bra att flumtänka. Ibland så vandrar tankegången in på en ny tanke som man inte tänkt förut som faktiskt var en insiktsfull tanke. Jag är pro virrvarr. Helt klart.
SvaraRadera