Först läser man andras texter. Läser om vissa meningar, stannar upp och funderar, kommer fram till att hon satte verkligen huvudet på spiken där jäntan, tänker att jag skall läsa alla texter som denna person skrivit för de är så himla bra.
Sedan blir man inspirerad av att skriva själv. Öppnar en ny sida för ett nytt blogginlägg och är redo att skriva ett sjuhelsikes blogginlägg. Jag har tagit fram min stora spik, nu är det bara att ta sats och häva fram huvudet i högsta fart. Men jag sitter stilla som om jag vore hypnotiserad av den blinkande markören. Tänker lite, lutar mig bakåt för att ta sats, skriver ett ord eller två och raderar.
Skriver. Raderar. Skiver. Raderar. Skriver. Raderar. Skriver. Raderar.
Jag slänger spiken på golvet efter en stunds svajande satstagande.
För herrejistanes ändå, tänk om jag missar spiken? Så pinsamt det hela skulle bli. Missa spiken!
Göra fel! Folk skulle ju skratta. Man skall hålla sig till det man kan, det är säkrast så. Inte sticka ut, inte säga konstiga saker, inte visa allt för mycket känslor, inte ta allt för stora steg i taget, INTE GÖRA FEL!
Men vet du, man lär sig av sina misstag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar