Varje år börjar med att vi alla är höga av positivitet.
Nej nu tusan skall jag ta och gå ner fem kilo. Och sluta röka. Börja träna. Sluta köpa tio kassar med kläder varje månad. Ta det lugnare. Börja köpa ekobananer. Lära mig säga nej. Bli socialare. Prova på någonting nytt. Jobba hårdare. Uppnå ett resultat. Äta mer frukter. Ja, bli lite lyckligare helt enkelt.
Och det är ju inget fel med det, gud nej. Man skall väl alla sträva efter att bli så lycklig som möjligt? Men när ruset börjar lägga sig så glömmer vi bit för bit bort våra nyårslöften. Minns du dina nyårslöften de senaste fem åren? Jag minns ett. Att börja använda tandtråd en gång i veckan. Använde också tandtråd en gång i veckan i sisådär ett halv år, sedan lämnade det på något vis bort.
Men är det inte konstigt att vi så lätt glömmer bort våra nyårslöften? De stora revolutionerande nyårslöftena som skulle komma att förändra våra liv, när och hur hamnade de i byrålådan för att samla damm? När vi inte orkade mera att sträva efter ett lyckligare liv? Det var lättare att styra in på de redan upptrampade stigarna än att snava och kämpa i snåret brevid i ett försök att trampa upp en ny stig.
Förbannade lättja.
I år skall jag inte ge efter för lättja. Inte bara gällande mina nyårslöften, utan för allt. Kavla upp ärmarna, spotta mig i nävarna, kämpa på och skratta lättjan rakt upp i ansiktet om den gör sig ett besök.
Va gör vi?
Nu kör vi!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar