En dag skall jag snöra på mig ett par läderkängor, trycka ner en hatt på huvudet, slänga en ryggsäck på ryggen och åka ner till Afrika och stanna där tills kängorna gått sönder, hattens färg blekts bort i solen och ryggsäcken är fylld av nya ting. Även om jag inte vet när denna dag kommer att gå av stapeln så ser jag redan nu hemskt mycket fram emot den.
Jag vill lära mig och förstå hur det är att leva i ett u-land.
Jag vill lära mig och förstå vilka krafter naturen har.
Jag vill lära mig och förstå hur de olika kulturerna lever.
Jag vill finna vad de finner som gör livet värt att leva.
Jag vill lära mig och förstå känslor man inte kan känna här.
Och jag vill framför allt hjälpa.
Ibland får jag en hopplös känsla när jag kommer till det sista. Att hjälpa. Vad kan egentligen jag göra som skulle vara någonting värt? Det lilla futtiga hjälpande handslag jag kan sträcka ut är som en droppe i ett världshav. Vem tror jag att jag är? En slags messias som är god nog att offra hela ett helt år av mitt liv för att gräva en brunn under långa svärramsor? Vad tror jag att jag skall få ut av det? En plats i himlen?
Nej.
Vad jag än gör kan jag inte rädda världen. Inte ens hur mycket jag anstränger mig så kan jag rädda världen, varken genom att resa ner till Afrika för att gräva brunnar eller genom att sitta hemma och skriva insändare till lokaltidningen om krav på att vi måste börja agera. Jag kan inte rädda världen. Jag är precis som alla andra, precis som även de i Afrika bara en människa. Men vad jag kan göra är att rädda någons dag bara genom att bara finnas till där som stöd för någon. Och det är inte illa det heller.
Rädda någons dag. Och det är nästan samma sak, åtminstone för stunden.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar